Långfredag blev en röd dag på 1770-talet, och ska inom kristendomen vara en påminnelse om Jesus korsfästelse. Svenska kyrkan beskriver det som en stilla och allvarlig dag, där man varken ringer i kyrkklockor eller spelar instrument under gudstjänsten.
Ända in på mitten av 1900-talet skulle bara absolut nödvändiga handlingar utföras. Sedan 1786 var det dessutom enligt lag förbjudet att ägna sig åt nöjen – allt ifrån bio och teatrar till restauranger och danslokaler.
Avskaffandet av nöjesförbudet år 1969 är en brytpunkt i långfredagens historia.
– Det var otidsenligt. Lagstiftning och praxis följs alltid åt – och praxis går före. Tidsandan är en bra förklaring, vi kunde inte ha det så längre att det var förbjudet att spela revy eller gå på biofilmer just den dagen, säger Karin Andersson.
Tre år senare avskaffades även affärstidslagen, vilket möjliggjorde för butiker att hålla öppet även under långfredagen. Enligt Karin Andersson finns det även andra förklaringar bakom utvecklingen.
– Det har också skett mer succesiva förändringar. Människor kände sig alltmer fria att göra andra saker.
Hon beskriver kyrkans förändrade roll i lokalsamhället som avgörande.
– I äldre tider hade Svenska kyrkan ett enormt inflytande över människors vardagsliv. Prästen var en auktoritet i lokalsamhället och det luckrades upp successivt.
Enligt institutet för språk och folkminnen kan vi se spår av långfredagens forna betydelse än idag: påskriset. Förr ägnade man sig i många delar av Sverige åt rispiskning under långfredagen – detta för att påminna om Jesus lidande. Även under fastan ägande piskade man varandra med ris för ”bot och bättring”. Troligen är det detta ris som sedan började kläs med fjädrar, och som vi idag ser hos de flesta svenska hushåll.