Första säsongen med tre olika europeiska turneringar är snart till ända. Och trots att jag inledningsvis var tveksam till införandet av UEFA Conference League så måste jag redan nu tacka och bocka för en otrolig turnering med fantastisk underhållning. Istället för halvmotiverade mittenlag i de bästa europeiska ligorna fick vi se lag från länder som Norge, Grekland och Tjeckien gå långt. Och det finaste med alltihop? Vinsterna betydde verkligen allt för dessa lag.
”Ett perfekt exempel på varför vi älskar fotboll”
I en Europeisk fotbollsvärld som blir allt mer världsfråndriven och industrialiserad, där spelare snarare fokuserar på sina varumärken än sina fans och där pengarna aldrig slutar flöda in – då introduceras turneringen där ingenting av det där spelar någon roll. På TV-skärmarna syntes nu de bortglömda och de som aldrig tidigare fått chansen i rampljuset, och oj vad det betydde mycket för samtliga. Det var ingen ”C-liga” för de inblandade laget. Kärleken och passionen som lagen visade var ett perfekt exempel på varför vi älskar fotboll.
Svenska lags hopp?
Under min livstid har det varit otroligt lite svensk representation i de europeiska turneringarna som man älskat att titta på sedan barnsben. Undantagen är såklart Östersund i Europa League 2017/18 och när Malmö då och då får känna på nivåskillnaden i gruppspelet i Champions League. Hoppet att ett svenskt lag på allvar ska kunna konkurrera internationellt har sedan länge dött. Men kanske kan införandet av UEFA Conference League ändra detta.
Förra året såg vi ett IF Elfsborg vara en match ifrån att kvala in till turneringen och efter att många av topplagen i allsvenskan förstärkt sina truppbyggen tror många experter att flertalet lag kan utmana om en plats i turneringen. En plats som, förutom den ekonomiska bonus som ingår, också ger supportrarna nya spännande möten och roliga bortaresor.
Turneringen kunde inte ha blivit bättre
Dueller, adrenalin och otrolig läktarkultur överallt. Lägg då till dramatik, målfest och en tveklös kandidat till årets mål. Jag syftar då såklart på när Marseille:s Dimitri Payet, som dunkade in en helt otrolig volley från utanför straffområdet framför grekiska Paok:s fulla hemmaläktare. En spelare vars karriär var på väg mot sitt slut fick nu skina en sista gång. Och den vilda glädje som spelarna visade var verkligen äkta.
När man hyllar denna turneringen måste man också hylla de supportrar som sett till att atmosfären inför varje möte varit elektriskt. Stämningen lag som Paok och Marsielle har haft i turneringen är något utöver det vanliga och att vi även fått se lite bengalbränningar är för mig något roligt. Kring dessa matcher har samtliga åskådare verkligen brytt sig om resultatet. Känslorna har varit äkta, och då tycker jag det får det bli irriterat och fult ibland. För dramatiken och underhållningen det medför är vad som ofta saknats inom den absoluta toppfotbollen.