Skjortklädda galgar svävar uppe i taket från hängande transportband. Efter ett knapptryck på hans dator får en rosa skjorta med en stor reva på ryggen liv och färdas ner till en fotostudio. Klick, klick, klick. Ett AI har på några sekunder tagit beslut om att fotografera skjortan ur olika vinklar, identifierat dess fel och brister, laddat upp bilderna till en e-handel och skapat en reparationsguide. På hemsidan kan kunden bland annat välja att få revan täckt av brodyr innan det skickas hem till brevlådan.
Ett transportbandssystem har kopplats ihop med AI och en e-handel för att underlätta den cirkulära omställningen för klädföretag. FOTO: Michelle Nelhans
Eftersom den lilla staden Borås har varit ett textilcentrum i flera sekel är det kanske inte konstigt att det är här den nya generationens textilindustri växer fram. I DO-tank, en gammal textilfabrikslokal som idag liknar den tecknade figuren Professor Balthazars uppfinningsverkstad, arbetar Mathias Bräck i ett innovationsteam. Teamet jobbar tvärvetenskapligt och har kompetenser inom maskin, design, AI, och mönsterkonstruktion. Genom workshops och prototypsvisningar vill de främja klädföretagens utveckling till en cirkulär industri. För det är ingen hemlighet att textil- och modeindustrin är en av våra största miljöbovar.
– Företagen har struntat i att de har en ohygglig överproduktion då det är hård konkurrens på marknaden. Det viktigaste för dem har varit att fylla klädhyllorna. Om man slår ihop siffrorna brukar vi uppskatta att 70 procent av jordens klimatlaster kommer från branschen, berättar han.
Det första många tänker på när de hör ordet hållbarhet är återvunna material. Men när tyg återvinns sönderdelas det till ett trassel. Trasslet måste tas genom processer som blekning, färgning, och spinning – samma dåliga metoder som används när nytt tyg tillverkas. Därför arbetar innovationsteknikerna i Borås utifrån att tygåtervinning är sista lösningen på textilekvationen.
– Det bästa är i stället att hitta sätt att återanvända “gamla” kläder på, menar Mathias Bräck som står för IT- och maskinkompetensen på DO-tank efter sina 18 år i branschen.
Återupplivningen av använda kläder kan ske på många olika sätt. Till exempel kan fläckar täckas av brodyr eller inkorporeras i mönster med hjälp av textilpennor. FOTO: Michelle Nelhans
Mitt i lokalen står en kartong som nästan är lika hög som Mathias är lång. Lådan svämmar över av kläder som bedöms vara osäljbara enligt secondhand-affärerna.
– Här är en barnjacka som har sorterats bort för att den har en namnlapp, säger han och håller upp jackan.
Trots att återanvända kläder ses som lösningen för en cirkulär industri finns det problem med insamlingen. Klädvolymerna är stora, och butiker som tillhandahåller secondhand är få. När plagg plockas ut sållas allt med defekter bort. Inga fläckar, hål eller för hög noppighet tillåts. Att åtgärda fel manuellt lönar sig inte.
Det är här remake-maskinen kan bli räddaren i nöden. När producentansvaret introduceras ska företag ta hand om sina kläder precis som elkedjor har behövt erbjuda elektronikinsamlingar i många år. Remake-maskinen kommer då kunna identifiera och åtgärda defekter automatiskt. På så sätt ökar de i värde, och företagen går med vinst. Vad som ses som en sliten gammal skjorta kan i stället säljas om och om igen efter lite brodyr, tvätt, eller ett nytt tryck runt kragen för att fräscha upp den.
För att möjliggöra detta måste också konsumenters inställning till återanvändning ändras. Idag finns textilier som skulle kunna återanvändas, men som inte utnyttjas till sin fulla potential.
– Vi tycker det känns olustigt att köpa handdukar som någon annan har torkat sig med på secondhand. Ändå bokar vi snordyra hotellrum och torkar oss med återanvända handdukar som om det vore lyx. Det finns en mänsklig vurpa i hjärnan, berättar han och gestikulerar vurpan med händerna.
Den trasiga rosa skjortan har skickats tillbaka till standbyläget. Idag kan inte remake-maskinen själv brodera, tvätta eller laga hål, men det är något som kommer vara möjligt i framtiden enligt Mathias Bräck. En sak som är säker är att textilindustrin inte går att utesluta.
– Jag tror vi orkar räkna de sekunder vi inte har textil närmast kroppen.