Kulturlivet i Göteborg brukar ha någonting för alla. Det spelar ingen roll om du gillar fine dining på Avenyn eller karaoke på Sing sing. Utställningar på det mastodonta Konstmuseet eller Marvels senaste äventyr på Hagabion.
När det kommer till det mindre glamorösa och väletablerade, så sviker Göteborg inte där heller. På helgerna går rejvarna man ur huse till valfri lagerlokal på Hisingen, och stapplar inte tillbaka förens spårvagnarna börjar gå igen och kostymnissarna leker radiobil med sina Audis på Järntorget.
Människor brukar ägna sig åt antingen eller. Det är sällan man brukar se ovan nämnda kostymnissar i lagerlokalerna på Hisingen, och likaså dem till natten solglasögonbärande rejvarna på Avenyn. Men det fanns ett undantag.
Strax innan undertecknad flyttade till Göteborg, besökte han en vän i Berlin. Vännen var DJ där, och de flesta han kände likaså. En vän till vännen hade spenderat en större del av sitt liv beblandad med Göteborgs underground, och när jag frågade denne om tips sa han bara en grej.
一 Gå till Café Fluß.
Så det gjorde jag.
Väl på plats kände jag omedelbart igen mig i ett ställe där jag aldrig varit. Jag kunde inte avgöra om dekoren kostade skjortan eller om den hittats på soptippen. Det var en fullkomlig fusion av gammalt och nytt, snyggt och fult, men kanske viktigast av allt: Blandningen av människor. På dem sandtäckta dansgolven fann du yuppisarna, hippiesarna och alla däremellan. En salig blandning av klyschor och originalitet. Bland bländande strobes och lasrar var det lätt hänt att jag tappade bort mina vänner, men innan jag visste ordet av hade jag funnit nya, och det var smältdegeln mellan det fina och det fula som såg till att det hände.
Med svenska stjärnskott som Studio Barnhus Axel Boman och Kornél Kovács, varvade med spännande internationella akter och mindre lokala talanger såg Café Fluß till att alla typer av icke-kommersiell musik fick höras. Och framförallt att musiken fick höras av alla typer av människor. Det lockade festsugna som inte lyckades hamna på hemliga listor eller kände sig hemma i unkna lagerlokaler. Allt och alla var välkomna oavsett socioekonomisk bakgrund, etnicitet eller läggning. Det bidrog till en integration av människor som, enligt ett svar från medgrundaren Johan Schmeling i en intervju med Djungeltrumman, “aldrig annars skulle mötas”.
Det var då med stor sorg som jag fick höra att smältdegeln Café Fluß skulle ha sin sista tillställning Söndagen 27 September 2020. Den anledning till varför jag i mångt och mycket började älska staden Göteborg. En namninsamling med namnet “Låt Fluß vara kvar” samlade över 10 000 signaturer, men trots detta fortsatte expansionen av jubileumsparken vilket var anledningen till att stället skulle rivas.
Det var då med stor glädje som jag den 20 April i år fick upp ett inlägg på Instagram som berättade att smältdegeln återuppstår. Samma arrangörer men större. Denna gången på bananpiren i frihamnen, inte alls så långt ifrån där det några månader tidigare trängdes svettiga dansare.
För att bevara Göteborgs kulturella bredd och se till att dess invånare kan uppleva varandra oavsett vilka de är behöver vi ställen som Café Fluß. Vi behöver eldsjälar som anordnar raves med obskyr musik på obskyra platser.