För 52 år sedan blev Steve Hackett medlem i det kultförklarade progressiva rockbandet Genesis. Han ersatte den tidigare gitarristen Anthony Phillips som led av allvarlig scenskräck. Hacketts andra album tillsammans med bandet, Foxtrot från 1972, blev deras kommersiella genombrott. Den dåvarande frontmannen Peter Gabriels avantgardistiska scenkonstnärsskap var den totala motsatsen till Phillips scenskräck. Efter att Gabriel lämnade bandet tog trummisen Phil Collins över frontmannaskapet och resten är pophistoria.
På Konserthusets scen är det nu den stillsamma 73-åriga Steve Hackett som står i centrum, omringat av sitt femmannakompband. Och det är just genombrottsalbumet Foxtrot som ska spelas i sin helhet för att fira dess 50-årsjubileum. Konserten är uppdelad i två set med en paus emellan, och först bjuds vi på pärlor från solokarriären: ”Hackett Highlights”. Det första setet börjar med den rasande fusiondoftande Ace of Wands från debutalbumet Voyage of the Acolyte från 1975. Direkt slås man av vilka fullblodsproffs som äntrat scenen. Men ju närmre låtarna från solokarriären närmar sig 80-talet, desto ljumnare blir ändå stämningen. Och vad är grejen med att låta strålkastarna skina rakt upp i det ljusa trätaket? Man blir varje gång smärtsamt medveten om att man delar sin suggestiva upplevelse med hundratals andra människor. Och måste rockmusiker alltid skämta bort sina bassolon genom att avsluta med ett känt gitarriff och skämtsam interaktion med publiken? Plötsligt ser basisten mer ut som en pappaskämtande Johan Pehrsson vid grillen än en cool rockmusiker med en snygg Rickenbacker. Men när Shadow of the Hierophant från debutalbumet avslutar det första setet har jag redan glömt min irritation och är helt investerad i hur bra musiken är.
Efter pausen, där alla män i 60-årsåldern vallfärdat till toaletten och tillbaka, är det dags för musiken publiken egentligen kommit för att se: Genesis progressiva mästerverk Foxtrot. Från första ton känns det helt rätt. Keyboardens himmelska mattor. Trummornas långsamma crescendo. Elbasens oktavbyte. Hacketts smakfulla gitarr. Och slutligen den fantastiska svenska sångaren Nad Sylvan. Watchers of the Skies sätter ribban högt. I samma högkvalitativa anda fortsätter de följande tre låtarna som utgör A-sidan av vinylskivan.
Ljuset släcks. Strålkastarna riktas mot en sittandes Hackett som på en akustisk gitarr spelar den vackra Horizons. Alla vet vad som kommer härnäst. En av de bästa progressiva rocklåtarna som någonsin skrivits. Den 23 minuter långa Supper’s Ready. En låt som summerar Hacketts musikalitet. Han plockar vackert, ylar långsamt, accentuerar tungt, tappar frenetiskt och shreddar intensivt: alltid tillsammans med musiken, aldrig för egen vinning och ära. Han är inte den konstnärliga Peter Gabriel iklädd en svart kroppsstrumpa, inte heller den arenarockande Phil Collins. Han är den värdiga brittiska gentlemannen som sätter musiken i det första rummet. Han bevisar att man kan spela gitarr tills att greppbrädan börjar brinna utan att samtidigt uppvisa sin mest inlevelsefulla imitation av en allvarlig stroke. Efter 23 minuter, eller en evighet, tar låten slut. Hela Konserthuset vill hylla Hackett i den grad att det omöjliga inträffar: en svensk konsertpublik klappar i takt. Vi ”framtvingar” de redan inplanerade extranumren och när Firth of Fifth sätter i gång börjar jag redan drömma om ytterligare 50-årsjubileum.
Vad sägs Hackett, är du sugen på att komma tillbaka till Göteborg med Selling England by the Pound och The Lamb Lies Down on Broadway?