Doctor Stephen Strange (Benedict Cumberbatch) introducerades till Marveluniversumet år 2016 – vid denna tid ”endast” titulerad som framgångsrik kirurg, och har ännu inte superhjälteyrket på Cv:t. Efter att ha krossat händerna i en bilolycka, händerna som är högst nödvändiga för att utföra sitt yrke, försvinner framgång och identitet. En mycket deprimerad doktor grubblar över vad som kommer att bli hans nya syfte, och inte helt osökt lämnar Dr Strange livet mellan skyskraporna och vänder sig till hinduismen. Efter flera övertygelser och en mängd uppenbarelser kommer den röda manteln flygandes och landar på hans axlar – Dr Strange blir superhjälte. Sex år senare när ”Multiverse of Madness” (regisserad av Sam Raimi) visas på bioduken, är Dr Strange en mäktig och rutinerad hjälte, och som så många andra i hans yrkesgrupp, känner han ingen stress över att rädda världen var och varannan dag.
The Scarlet Witch. Foto: TT
Filmens början utspelar sig på ett bröllop på Manhattan. Det är en vacker lokal, tillräckligt högt belägen för att ha utsikt över de gula taxibilarna som långsamt rör sig mellan rödljusen. När Dr Strange står vid balkongräcket och sippar på sin martini, utbryter det klassiska New York-kaoset. Ni vet, det kaos som utbryter när ett gigantiskt enögt monster dyker upp, kastar bilar från höger till vänster, och man börjar fundera på hur kostsamt det kommer bli att reparera staden efter denna incident. Att Dr Strange ska besegra detta monster är lika självklart som att det har åtta armar, och därför kastar han sig tveklöst ut från balkongen. För effektivitetens skull byter han förklädnad från svart kostym till superhjältedräkt medan han faller, som superhjältar gör. Monstret jagar en flicka vid namn America (Xochitl Gomez), och efter att Dr Strange och hans kompanjon Wong (Benedict Wong) räddat flickan, får de reda på att hon kan färdas mellan universum. Kraften som America besitter är unik och eftertraktad. Så pass eftertraktade att den mörkaste av karaktärer, gestaltad av The Scarlet Witch (Elizabeth Olsen), kommer drivas till ett skräckinjagande vansinne för att komma åt America.
Att det existerar ett multiuniversum vet vi från tidigare Marvelfilmer, men denna gång kastas vi hejvilt mellan dem. I och med detta får vi se den visuella kreativiteten överflöda, på ett imponerande vis. Vi möter världar där gravitationskraften drar åt alla håll, där allt består av kletig målarfärg och där infrastruktur löses upp till lera. Specialeffekterna är vrickade och innovativa, vilket går i linje med narrativet i
Från vänster: America Chavez, Wong, och Dr. Strange. Foto: TT
berättelsen. Och även i denna film fortsätter Marvel spinna på sitt klyschiga och humoristiska manér, men inte till den grad att det irriterar. Även när världen håller på att kollapsa finns det alltid tid för en superhjälte att stanna upp, blinka flirtigt med högerögat och smila mot sin kompanjon. Här är Dr Strange inget undantag.
I parallella universum får man möta andra versioner av sig själv, vilket väcker filosofiska funderingar. Är jag ond eller god i detta universum? Har jag funnit kärleken i ett annat universum? I vilket universum är jag som lyckligast? Gräset är inte alltid grönare på andra sidan, och man kan konstatera att varje version av en själv verkar bära på någon form av last. Det är märkbart att Marvel, som så många gånger tidigare, vill förmedla ett underliggande budskap. Kanske handlar det om att uppskatta och finna lyckan i det man redan har.