Till helgen vankas påsk och det är nog ingen som är lika glad över det som jag. Kanske för att det då är socialt accepterat att vräka i sig enorma mängder godis. Kanske för att jag förknippar påsken med min födelsedag i april. Eller så kanske det beror på min kärlek för traditioner.
Jag har nog alltid varit väldigt mån med att värna om våra traditioner. Det kan nog alla som känner mig intyga. Jag blir fullständigt galen bara av tanken att påskmaten tas bort för att ”det är ingen som äter det ändå”, eller att mamma tycker att jag blivit för stor för påskägg. Vad är det för dumheter? Vi har traditioner och de är till för att följas
Det är klart att inte jag heller tror på någon påskhare eller är speciellt förtjust i påskbordets så kallade delikatesser. Varje år blir jag påmind om att jag inte gillar de där förbaskade dragéäggen som känns som att tugga på sockerbitar, men varje år smakar jag på dem ändå. De hör påsken till och därför skulle jag aldrig komma på tanken att strunta i dem.
Och så påskpynt. Nej, jag kanske inte heller tycker att det så snyggt med att hundra små porslinkycklingar belamrar mitt hem. Men eftersom de ligger i en flyttlåda i förrådet 51 veckor om året, kan de väl ändå få stå framme i några dagar varje vår.
Påsken är viktig för stora delar av världen, även för mig som inte är speciellt religiös utan snarare kulturkristen. Om inte minst för att jag är uppvuxen med att det alltid händer saker kring påsk. Påskpyssel var ju bland det bästa med hela skolgången. För att inte glömma när de bjöd på ett halvt glas påskmust varje år.
Men det är väl kanske lite lustigt hur Jesu död och återuppståndelse lett till gula kycklingar och godis i överflöd. Kanske Jesus tänkte där uppe på korset ”åh, om två tusen år kommer de hedra mig med fjädrar och en otäck påskhare som skrämmer alla små barn”. Eller så tänkte han något annat. Han kanske hade något speciellt för höns och favoritfärgen var gul?
Nu kommer säkert någon med pekpinne och säger att det minsann är si och så. Jag är inte dummare än att jag fattar att traditionerna inte vuxit fram över en natt.
Oavsett hur de blivit till är ändå det viktiga att vi bevarar dem. Det är trots allt en glad tillställning efter en händelsetom vinter. Eller så struntar man i det och surar fram till sommaren.