Padelkrönika

Detta är en övningstidning för studenter på journalistutbildningen vid Göteborgs universitet. Den uppdaterades senast den 29 april 2021.

Två tennisbollar på golvet i en padelhall. Bakom syns en man som spelar.

Rasmus Torstensson ryter ifrån – nu får det vara nog med padelhallsbyggandet. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD / TT

Uppdaterad: 28 oktober, 2021 02:20
Därför är padel världens sämsta sport

Idag kom beskedet att padeltennisen kan väljas in i riksidrottsförbundet. Den fullständigt galna frenesin över världens i särklass mest överskattade sport måste få ett slut. Och det snarast. 

Jag har aldrig blivit rånad och ämnar inte bli det heller. Dock har det varit nära två gånger.  

Första gången var efter en blöt utekväll i Rio De Janerio. Av någon anledning såg jag det som min uppgift att uppträda för nattklientelet på strandpromenaden i turistområdet Ipanema genom att sjunga Elton Johns ”Tiny Dancer” för fulla muggar. Den gången var ett rån nog berättigat – en lättare måltavla får man leta efter. 

Den andra gången var mer chockerande, vilket också gjorde det hela tio resor jobbigare. Vi var nämligen ett gäng gamla kompisar som bestämde oss för att testa padel.

Den nya, hippa, trendsporten padel.

Jag gick in på bokningstjänsten hos en slumpmässigt utvald padelhall i Göteborg och kollade in prislistan för veckans tider. Sedan kom hjärtattacken.

880 kr för en timmes kvällsspel. 880 kr. 

Det är ungefär vad det kostar att föreningsidrotta i ett helt år. För samma peng kan man dessutom göra mer än tio badmintontimmar i valfri hall, eller köpa ett riktigt bra pingisrack om man är lagd åt det hållet. 

Puh. Rånet fullbordades aldrig, men det var nära.

En kollektiv masspsykos

Å ena sidan är det fullt rimligt att padeln nu uppmärksammas av Riksidrottsförbundet. Sporten har växt så det knakar de senaste åren och priserna stiger när efterfrågan är stor.

Å andra sidan är det vanvettigt att vi nu lever i en värld där varenda jäkla kommun fått någon sorts kollektiv masspsykos och tillåter byggandet av padelhallar till höger och vänster. Ibland som medfinansiärer, med skattebetalarnas pengar. Exempelvis finns det redan mer än tio padelhallar i centrala Göteborg. Direkt vackra är de inte att titta på, padelhallarna. Men, för all del, om vi vill att stadsbilden i centrala Göteborg ska vara som att gå in i ett gigantiskt padelcenter om några år är det bara att fortsätta på den redan inslagna vägen. 

Padelkulten – det sämsta vi har 

Hur som helst är det främst den kultrörelse som bildats genom padeltennisen som gör sporten så fullständigt usel. 

Människor som spelar mycket padel älskar att berätta för andra att de spelar just padel.  Försök att inleda en konversation men en nyfrälst padelspelare utan att sporten nämns minst tre gånger i minuten. Jag utmanar dig.

Men egentligen är det inte deras fel. De kan ju inte hjälpa att de blivit hjärntvättade av en grupp verklighetsfrånvända B-kändisar som känner sig hurtiga så fort de har ett pannband på sig.

För alla lokala B-kändisar frontar inte en padelhall, men alla padelhallar frontas av lokala b-kändisar. Det är sen gammalt.

 

Nej,  Padel är – och förblir – en sport för den välbärgade övre medelklassen, uppburen av ett gäng trendkåta kändisar som på något sätt lyckats hypnotisera Sveriges kommuner till att tycka att barntillåten tennis är toppen. 

Så nu står du inför ett val. 

Vill du känna dig som Tomas Brolins polare i en timme? Prova padel. 

Vill du, likt Thomas Ravelli, bli blind på ena ögat i tio minuter? Prova padel.

Annars, välkommen i protestledet! 

 

 

 

 

Det här är en personligt skriven text i Göteborgnu. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.