På söndag är den här igen, dagen vi alla väntat på…eller kanske inte alla. Jag är säker på att det finns ett gäng som bävar inför söndagen. Som kraschar under förväntningarna av fest och alkohol. Som sitter hemma med en klump i magen över att inte ha en klick att hänga med eller en plats att vara på när valborgsmässoafton vankar.
Jag ska medge att jag många gånger har varit en av de sistnämnda, tillsammans med alla andra trygghetssökande personer som inte gärna vill lämna sitt skal och gå på äventyr. Jag är biased och självklart färgad av mina egna erfarenheter, men jag tror att alla ungdomar i den här staden hade mått bättre om förväntningarna på valborgsmässoafton sänktes.
Som om det inte redan var nog av fest- och alkoholhets så slår även Chalmers till ännu en gång med den traditionsenliga Cortègen. Och missförstå mig inte, Cortègen är faktiskt rätt kul. (Jag har nämligen fått höra av min insider på Chalmers att några ska göra en sketch om Margaux Dietz, och det kan ju bara beskrivas med ett enda ord: ikoniskt!)
Men alkohol på Chalmers fanns det mycket av redan innan, och adderar du Cortègen på det — med alla dess öltält med fri tillgång till ölkranar, och nattklubben Gasquen som har öppet tio dagar i sträck fram tills valborg — så får du ett ännu mer hetsigt klimat. Att de lyckas bygga de där vagnarna med all den där ölen rinnande i blodet kommer för alltid att förbli en gåta för mig.
Men okej, skämt åsido. Nu tänker du säkert såhär: vem är den här reportern som skriver den här krönikan? Är hon ens en chalmerist och har hon egentligen befogenheten att uttala sig om detta?
Svaret är både ja och nej. Nej, jag är en hederlig GU:are och inte en chalmerist och ja, jag menar trots detta att jag har rätt att säga någonting eftersom det råkar vara så att 70 procent av min vänkrets har någon slags koppling till Chalmers. Därför hör jag en hel del historier, som till exempel historien om killen i min kompis klass som blev så full en natt att han slog i skallen och hamnade i koma i två veckor (hur sjukt?!)
Det är ju så klart inte bara valborg som firas med ihåligt festande. De flesta svenska högtiderna som någonstans, på något sätt, långt tillbaka i tiden hade en svag koppling till kristendomen firas idag med alkohol och fest. Vi har ju vår kära midsommarafton som även den ofta firas med att supa. Men då finns det åtminstone köttbullar och sill till snapsen.
Om jag ska erkänna väljer jag spriten före religionen, men faktumet kvarstår att varje gång midsommar eller valborg nalkas så slås jag av ångesten över vad fan jag ska hitta på nu då. Vilka ska jag umgås med? Vad behöver jag göra för att det ska se bra ut till bilderna på Instagram? Vad krävs för att andra ska se mitt liv som eftertraktansvärt? Det är som att vad man gör på dessa högtider är en statusmarkör för hur cool och lyckad man är som person.
Vad vill jag då ha sagt med allt det här? Tro det eller ej så vill jag inte smutskasta varken Chalmers eller vårens största högtid (till viss del gillar jag faktiskt valborg, att lyssna på Håkan Hellström osv.). Det jag vill ha sagt är väl egentligen att jag önskar att göteborgarna bara kunde tagga ned lite. Visst kan det vara kul att festa och visst kan det vara jättehärligt att dricka öl i Slottsskogen, men glöm inte att ta hand om dig själv också.
Inför söndag vill jag säga: sup dig inte så full att du slår i huvudet och hamnar i koma och uppmuntra särskilt inte någon annan till att göra det. Sträck ut en hand till någon som du vet är ensam på söndag, men döm inte ut dem som inte vill festa eller som inte har en stor grupp att umgås med i Azaleadalen. Ha kul, njut av solen om den för överraskningens skull dyker upp och ta hand om varandra så kommer vi alla att få en behaglig afton. Nu återstår det bara för mig att önska gla’ valborg på er!