Det sista vi behöver är ännu ett hårt slag mot stadens kultur, som just börjat återhämta sig efter pandemin. Göteborgs kulturpolitik har länge behövt kämpa med nedskärningar och besparingar, samtidigt som infrastruktur och ny byggnation dammsuger kommunen på pengar. Det senaste exemplet är det planerade bygget av den nya stadsdelen Skeppsbron. Det underjordiska garaget riskerar att överstiga budget med 200 miljoner kronor, till följd av att inflationen och byggkostnader stigit betydligt sedan det började planeras för mer än tio år sedan.
Naturligtvis är infrastrukturen viktig – i planeringen för Skeppsbron ingår 450 nya bostäder och utrymme för en park, restauranger och butiker – och att detta kostar pengar går inte att komma undan. Men att människor ska leva i de nybyggda områdena tycks ofta glömmas bort. Där människor lever behövs kulturen.
Det är trist att jag inte ens blir förvånad över att det är just kultursektorn som drabbas i besparingstider. Det är inte första gången som samhällets mjuka värden nedprioriteras till förmån för sådant som ger synliga resultat, som går att mäta i siffror och utvärderas i diagram och tabeller.
Hur de ökade kostnaderna för Skeppsbron ska hanteras är ännu inte bestämt. Men om en ökad kostnad på 200 miljoner kronor är något man överväger att gå med på, kan det upplevas märkligt att kulturbudgetens besparingar på 15,2 miljoner kronor inte skulle kunna täckas upp på annat håll. I stället kommer kulturstödet att minska och mediainköpen till kulturhus och bibliotek att begränsas. Resultatet blir oundvikligen osäkra utsikter för den offentliga kulturen.
När Nobelpriset till Annie Ernaux tillkännagavs i höstas reserverade jag hennes debutroman och hamnade på plats 279 i kön. Att köerna för populära böcker nu kan bli ännu längre känns inte så uppmuntrande. Ännu mer bekymmersamt är det att vissa typer av media kanske måste bortprioriteras helt och hållet. Många kommer till biblioteket för att läsa tidskrifter med dyra prenumerationskostnader – hur kommer utbudet att förändras där? Kommer de sluta att köpa in nya titlar i form av talböcker och böcker med storstil för att de tvingas fokusera på det som garanterat kommer att lånas?
Jag kan gärna vänta lite längre på mina reservationer om det betyder att man prioriterar barnböcker, läsfrämjande satsningar och inköp av böcker tillgängliga för alla. För det hoppas jag att de kommer att göra. Ett kulturliv för alla får inte bli det första som försvinner i tider av lågkonjunktur och osäkert världsläge. För vad blir då syftet med den offentliga kulturverksamheten?