Det är våffeldagen idag. Tyvärr har jag efter mina tidigare texter blivit förknippad med att ofta anta en något kritisk ståndpunkt i de flesta frågor. Därför tror jag att de flesta förväntar sig en text fylld av just det. Kritik. Stoppa kapitalismen, förbjud våffeldagen! Strejka! Bojkotta! Fäst dem på kors! Jag tror nästan att jag förväntade mig det av mig själv också.
En del av mig tycker att det är lite konstigt, lite absurt nästan. Jag har suttit med dokumentet uppe en stund. Varje gång jag har börjat skriva är de första orden jag följer längs med skärmens skarpa ljus “jag är så jävla trött på våfflor”. Men, sen tar orden slut. Istället tar tankarna om vilken sylt jag vill ha ikväll över.
Nu börjar jag lite annorlunda. För, ju fler ord jag knappade in på tangentbordet, desto mer riktades hatet bort från våfflorna och istället mot mig själv. Låt våfflorna vara för fan.
Varför ska allt debatteras hela tiden? Tyckas till om? Justeras, fixas, ändras, tas bort, etableras? Varje år går ändå diskussionen lite likadant. Bör vi? Ska vi? Och kvar är de ändå.
Kapitalismen eller ej, men jag vågar påstå att det inte fanns någon lyckligare stund än när jag kom hem till pappas potatissoppa med den luftigaste, frasigaste våfflan i mannaminne som kompanjon. Särskilt varmt är minnet som nu fattig student. Här blir det inga våfflor inte.
Det är fantastiskt fint att vi i Sverige har yttrandefrihet som gör det möjligt. Om jag hatar våfflor är jag fri att skrika ut det så högt som jag kan. Jag skulle inte byta bort det mot någonting. Men, behöver vi egentligen dra det så långt? Nu har jag sagt det, bevisat för i alla fall någon att jag inte är alltför ignorant inför det faktum att faktorer finns, en bredare bild bör en alltid ha i åtanke.
Men vill ni inte bullbaka och våffelsteka, gör inte det då, jag tycker det låter väldigt rimligt! Men ödsla då inte ännu mer tid på bakverken än ni uppenbarligen tycker att de förtjänar.
Sitt inte och skriv ett kåseri om våfflor, det är gjort, färdigt!
Ajdå.