Klockan är 15:51 en lördag och jag håller mig hårt i handtaget som hänger över dörren i min mormors bil. Skillnaden mellan min mormor och Blixten McQueen just nu är inte stor: hon är fart. Hastighetsbegränsningen är ungefär lika betydelselös som simpuffar på Michael Phelps. Det finns något viktigare – travet – och det ska in innan 16.
Men det är inte bara travet som är viktigt för min mormor. Sport i allmänhet är något hon förmodligen hade offrat sin vänstra fot för. Så verkar det även vara för väldigt många andra. Annars skulle det nog inte finnas 27 tusen olika sportkanaler. För 699 kronor i månaden kan din pappa exempelvis få tillgång till oavbruten streaming av Premier League. I sin tur får du tillgång till oavbrutet skrikande och gapande från vardagsrummet.
För en icke-sportintresserad person är det ganska svårt att förstå vad det är som kan väcka så pass mycket känslor att någon håller hela huset på helspänn i 90 minuter. För en icke-sportintresserad person är det ganska svårt att förstå varför du blir utskälld av din storebror för att du köpt en adventskalender. Ni kanske undrar vad det var för fel på den. Den hade Manchester Uniteds logga tryckt över hela framsidan. Min storebror hejar på Liverpool. Låt mig förklara innebörden av denna händelse lite närmare för dig som inte är så insatt. De här två lagen är alltså ärkerivaler. För en sportintresserad person är det ungefär som vilken historisk konflikt som helst. För 12åriga jag verkade det snarare som att jag hamnat i ett ganska konstigt triangeldrama. 12åriga jag tvingades fatta ett snabbt beslut. Jag behövde välja sida i en konflikt jag inte förstod mig på. Det slutade med att mitt rum såg ut som ett sportmuseum tillägnat Liverpool. Allt för att vinna tillbaka min storebrors kärlek.
I slutändan är det väl ändå kärlek det handlar om. Kärlek till sin sport. Kärlek till sitt lag. Det vilar ändå något fint bakom allt skrikande och gapande från vardagsrummet. Det vilar ändå något fint över att din bästa kompis förvandlas till en vandrande encyklopedi när du ställer frågor om hennes favoritfotbollslag. Hon vet vem mittfältarens fasters kusin är. Hon vet vad backen åt till middag. Allt vet hon. Och det är det som är charmen med sportintresserade.
Klockan är 16:01 och travet har börjat. Min mormor sitter i sin skinnfåtölj cirka tre och en halv meter från Tv:n. På fotpallen framför henne ligger tre olika travtidningar. Hon har bläckpennan i högsta hugg. Hon är redo. När hästarna sprungit hälften av loppet ställer sig mormor upp. ”Kom igen nu då!!” skriker hon. Hon vet att de inte kan höra henne. Men det spelar ingen roll. Hästarna har färdats 1450 meter och är framme vid upploppet. Min mormor har färdats tre och är framme vid Tv:n. Varierande ord kan komma ur hennes mun beroende på vilken häst som vinner. Kontentan är att det bevisar hennes villkorslösa kärlek för favoritsporten.
Jag som icke-sportintresserad kommer aldrig förstå det där. Men det spelar ingen roll. Det är det som är charmen med sportintresserade.