Det finns bara omkring 60 vilda fågelarter kvar som inte kan flyga.
Men de flygoförmögna fåglarna har varit betydligt fler tidigare, enligt forskning vid bland annat Göteborgs universitet.
Det är ett ovanligt fenomen. Enligt våra data har bara två procent av alla arter varit flygoförmögna, säger Ferran Sayol, tidigare postdoktor i Göteborg och numera verksam vid University College i London.
Men det är ändå fyra gånger högre än i dag, då bara omkring 0,5 procent av arterna är flygoförmögna.
Vissa arter, som strutsen, emun och kasuarerna, har satsat på storlek i stället för flygförmåga. Men det är annars främst på öar utan större rovdjur som de flygoförmögna fåglarna utvecklats.
Mytomspunnen fågel
Problemet är att oförmågan att flyga också gjort arterna extra känsliga för mänsklig påverkan. Det gäller inte minst det kanske mest klassiska exemplet, dronten.
Den cirka en meter höga duvfågeln levde i frid och fröjd på Mauritius när europeiska sjöfarare kom till ön på 1500-talet.
Olyckligtvis visade det sig att den numera mytomspunna fågeln var helt orädd för människor och dessutom värnlös mot äggätande husdjur som följde med på skeppen. Och redan omkring 1690 hade dronten dött ut.
Det är ett öde den delar med en lång rad marklevande kusiner.
Flygoförmögna fåglar är oproportionellt förekommande bland utdöda arter, säger Ferran Sayol.
Det är rimligt att det funnits många arter som inte kunnat flyga, eftersom de utvecklats på öar och under miljontals år levt utan rovdjur. Men när människan kom har de varit lätta byten och väldigt sårbara för utrotning.
I studien ingår 581 fågelarter från 85 olika familjer som dött ut under de senaste 126 000 åren.
Forskarna bedömer att 166 av arterna – knappt en tredjedel – saknade flygförmåga.
Inklusive de cirka 60 arterna som fortfarande finns kvar är det totala antalet flygoförmögna fåglar som funnits därmed mycket högre än vad forskningen tidigare visat.
Inte klumpiga
Dessutom är mångfalden oväntat stor.
I dag tänker vi kanske på strutsar, pingviner och rallar. Men det har funnits minst en hackspett som inte kunde flyga, flera ugglor, minst tio olika tättingar och några finkar, säger Ferran Sayol.
Väldigt många fågelfamiljer har haft minst en art som inte kunde flyga.
Ferran Sayol vill också en gång för alla slå hål på myten om att marklevande fåglar som exempelvis dronten dött ut för att de skulle ha varit tjocka, klumpiga eller ointelligenta.
De var perfekt anpassade till sin omgivning, så de behövde inte kunna flyga. I stället hade de andra fördelar, eftersom det kostar väldigt mycket energi att flyga, säger han.
Men när deras miljö förändrades så snabbt var de plötsligt inte längre anpassade till den.
Studien har publicerats i tidskriften Science Advances.
Joel Bornemann/TT