Dennis Lindbom frilansade i Ukraina

GöteborgNu är en övningstidning för journalistutbildningen vid Göteborgs universitet. Den uppdateras vid våra redaktionella övningar. Senaste uppdatering 220505.

Ukrainakriget

En man sitter bland rasmassorna i Ukraina. Foto: Dennis Lindbom

Publicerad: 5 maj, 2022 09:06
Frilansande fotografen Dennis Lindbom: "Bucha var väldigt tungt för mig"

I början av mars åkte frilansfotografen Dennis Lindbom ner till Ukraina. Han berättar för GöteborgNu om upplevelsen av att höra folk som skriker och gråter på flyktingtågen. Och hur det var att befinna sig i Bucha bland liksäckarna.

Dennis Lindbom har åkt två turer ner till Ukraina, och under sin andra resa besökte han Bucha. Med bil tar han och hans kollega Tommy sig till platsen. Väl framme går de på en lång väg och framför dem syns en vit kyrka. De möts av en ortodox präst som försöker förklara vad som hänt.

— Men det är knäpptyst. Vi hör ingenting, till och med vinden är stillastående. Du vet vad som har skett, men du har ingen aning om vad du kommer att möta. Det var som en slöja över allt.

De går runt kyrkan och ser avspärrningstejpen som formar en fyrkant. Innanför avspärrningen står det “War Crime investigations” på allas ryggar. De gräver efter fler lik. Dennis Lindbom och hans kollega går fram, och det första de möts av är odören av döda kroppar.

— Och så ser vi en hög av liksäckar. Uppemot 46 stycken var det. Och de fortsätter att gräva.

De ser en ljus lurvig hund som går fram och luktar på liken. Den biter på dem. Tankarna väcks i Dennis Lindbom, kanske finns hundens ägare bland liken. En undran som han aldrig kommer få svar på.

Ukrainakriget

Ett förstört fordon under kriget. Foto: Dennis Lindbom.

Det är ett berg av jord och blodfläckar på marken. I ett uppgrävt hål ner i marken skymtas klädtrasor. Undersökarna sticker ner långa pinnar i marken för att hitta de begravda människorna. De får upp en tygbit av en rosa skjorta. Alla står med en klump i halsen.

— Bucha var väldigt tungt för mig. Det är svårt för mig. Och jag har sen jag kom hem, inte öppnat datorn och redigerat en enda bild. För jag klarar inte det just nu.

Den 24:e februari invaderade Ryssland grannlandet Ukraina. Redan innan hade Dennis Lindbom hört från kontakter att ett krig var på väg. När han vaknar på morgonen den kalla februarimorgonen och läser alla notiser blir han arg. Arg över att ett krig har börjat och över att själv inte kunna befinna sig på platsen och dokumentera. Han och en kollega skulle ha åkt ner tio dagar innan kriget bröt ut, men till följd av att kollegan blev sjuk i covid-19 fick de skjuta upp sin resa. Han försökte fortsätta sitt liv som vanligt, men det blev svårt att koncentrera sig. Medan våra liv i Sverige fortsatte som vanligt, hade andras vänts upp och ner.

— Jag kunde inte jobba, jag satt fastklistrad på Twitter och allt. Jag pratade med vänner och familj, och alla sa “du kommer åka nu va?”. Ingen hade kunnat stoppa mig.

När Dennis är i Sverige jobbar han för att kunna försörja sina resor som frilansande fotograf. Hans bilder säljer han framförallt till internationella nyhetsbyråer. Hans kollegor och chef i Sverige gav honom tjänstledigt för att de märkte hur mycket tid tankarna om kriget tog. 

— Jag ser att jag med mina ögon, med mina bilder, kan påverka. Och jag känner ett ansvar. Jag kan inte sitta vid sidlinjen och titta på.

Under Dennis första resa ner till Ukraina var han nervös. Och han ställde sig själv frågan “hur ska jag ta mig in i ett land som folk flyr ifrån?”. Med hjälp av en lastbil tar han, tillsammans med en man från Röda korset, sig över gränsen från Polen till Ukraina. Efter en kvart lämnar lastbilen av dem på en bensinmack. Där står de utan pengar, internet och simkort. På engelska och med handgester förklarar han att de vill växla polska pengar till ukrainska.

— Kassörskan drar ut mig till en man, som har en AK47:a på axeln och ett midjebälte. Han plockar upp pengar och växlar för mig.

Dennis och hans kollega ska ta sig till Lviv. De träffar militärpolisen, som hjälper dem vidare. På vägen stoppas de oräkneliga gånger av militärkontroller där de får visa upp sina press-id:n. Han berättar att militären som de åkte med till slut blev trötta på att de hela tiden blev stoppade. 

— De sa “sluta visitera oss, det här är journalister, släpp igenom”.

Ukrainakriget

Två barn gungar framför rasmassorna. Foto: Dennis Lindbom.

Till slut kommer de fram till Lviv. Där bor de hos ett värdpar som erbjuder husrum för folk på flykt. I två nätter sover de i ett av rummen, men de känner att de tar upp plats för folk som är mer behövande. Det blir dags att ta sig vidare. Av misstag råkar de hoppa på ett tåg till Kiev. Dennis kunde höra bomber och smällar från ytterområden av staden.

— Jag är inte så rädd för mitt eget liv, samtidigt har jag konsekvenstänket, säger han.

Efter en tid i Kiev beslutar han sig för att åka tillbaka till Lviv. Han var den enda av sina kollegor som hade skyddande utrustning. 

— Och jag fick en magonda som sa “nej, gå på magkänsla”. Så därför åkte jag. 12 timmar senare fick jag veta att en amerikansk journalist hade blivit skjuten. Och honom hade jag sprungit på innan jag åkte.

När han sitter på flyktingtåget, inser han varför han har åkt till Ukraina. Han berättar att han är där för människorna. Han dokumenterade hela resan och mötte givmilt folk under en förödande situation.

Ett av hans starkaste minnen var när han träffade en liten flicka på tåget som flydde tillsammans med sin mormor, mamma och knappt fyra månader gamla lillasyster. Den flickan var en av de sista med glädje. Det var hennes första tågresa, och hon skrattar och pekar ut genom fönstret på träd. På ett tåg fullt av människor som är knäpptysta är det hon som lyser.

— Jag har själv inga barn. Men det där hade kunnat vara min dotter. Och det gjorde så ont. Jag kommer aldrig glömma henne.

Han fotade henne när de var på tåget. Och nu ska bilden bli en del av en utställning på Ukrainas tågstationer.

Efter tågresan bestämmer han sig för att det är dags för honom att åka hem. Kroppen och huvudet säger ifrån. Dennis möter en tjej som vill fly till Estland. Han hjälper henne att ta sig till en buss för att kunna ta sig till landet. Själv, åker han hem till Sverige.

— Jag har som regel att jag söker en psykolog varje gång innan jag åker och när jag kommer hem för att kunna prata av mig. Men det var tungt att komma hem. 

Ukrainakriget

En man sopar upp gatorna. Foto: Dennis Lindbom.

Han kom hem arg, irriterad och med sömnproblem. Han mådde inte bra. Men det dröjde inte mer än två och en halv veckor innan han satte sig på tåget på väg tillbaka, med ett fokus på krigsbrotten. Och det var under denna resa han fick möta förödelsen i Bucha.

Efter en tid i Ukraina behövdes han på hemmaplan i Göteborg. Han lägger även ut alla pengar själv för att kunna resa ner och dokumentera. Trots viljan att åka tillbaka till Ukraina och dokumentera redan nu, finns inte den möjligheten.

— Men jag kan inte sitta hemma. Jag behöver vara där, jag behöver bära den historian med dem. Och fota för framtida generationer.

5 fakta om Dennis

Dennis Lindbom

Foto: Privat

  • Ålder: 30 år
  • Bostadsort: Göteborg
  • Utbildning: Filmarbetare
  • Titel: Frilansande fotograf
  • Drivkraft: Mötena med människor. Upplevelserna man tar med sig och historierna man får se.

 

Se mer av hans fotografier på @dennislindbom på Instagram.