15-åriga Enya har vuxit upp i ett hus vid skogen med sin pappa och styvmamma, avskild från samhället, och lyckligt ovetandes om vilket mörker som lurar på andra sidan träden. Snart visar det sig dock att hon är utvald, och den enda som kan störta kannibalkungen Maxim du Valentin, som sätter skräck i riket bortom den mörka skogen. Detta leder Enya på ett äventyr där hon tvingas återupptäcka sin bild av världen, sin plats i den och relationen till föräldrarna.
Det kan vara svårt att få en hel publik bestående av skeptiska högstadie-ungdomar att fokusera på en teateruppsättning i över två timmar, speciellt eftersom många deltar under det tvång vi kallar skolplikt. Det geniala med Slottet Valentins Mysterier är att de under de första minuterna lyckas lura publiken, som tror sig skratta åt föreställningen, inte med den. Bara en kvart in har dock detta ändrats. När de mystiska troll-hund-hybriderna helt plötsligt dansar pole-dancing, samtidigt som berättarclownen skriker hysteriskt om kött, viker sig ungdomarna av skratt. De är grundlurade, på bästa möjliga sätt, och utan att veta om det själva.
Historien funkar för att grunden är klassisk, men Enyas val är överraskande. Ungefär en gång i kvarten bävar du för att karaktärerna smyger så nära typiska fallgropar och klyschor, men varje gång väjer de undan i sista sekund, och äventyret tar en ny riktning. Det är kaotiskt och spretigt, men på ett bra sätt. Den enkla, vackra scenografin utgör en fin kontrast till resterande kaos, och den fantasy-intresserade tonåringen lämnar inte Backa Teater besviken.